ett erkännande

Bara för att dina isblå ögon får mig att falla dit igen.
Tappar all fokus i din närhet,
Snubblar till och faller och slår i knät som fan men försöker spela cool, reser mig och skrattar och säger det gjorde minsann inte alls ont.
Du kollar på mig med en orolig blick och frågar är det säkert? och jag bara hmm:ar och säger jovisst jaja jag är bara så himla klantig.
Men hur kommer det sig att jag aldrig snubblar eller fumlar eller stammar när inte du är där?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0