dina händer är fulla av blommor

jag kan inte skilja på om jag vill va med dig, och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig.

Mer sant nu än någonsin.
Men hur som helst så har en sten lyft från mitt bröst och att få se dig och krama dig efter sju veckors lidande var iaf ett litet plåster på såren. Även om det var du som gav mig dom, såren alltså.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0