Olivia

(världens äldsta bild, eller iaf cirka 4 år gammal, som jag hittade på min gamla dator)

andas höstluft, fyller mina lungor och andas ut igen.
sparka löv med mina nya kängor och tittar upp emot den ljusgrå/blå himlen.
den har nästan exakt samma färg som dina ögon. och den ger mig samma
känsla av att helt tappa fotfästet.
och jag inser är att det enda jag vill är att ligga under ett duntäcke nära dig och höra
dig viska i mitt öra att det finns inget bättre än just det här.