och när panik bryter ut så ler du svagt och viskar: du är värd att dö för.
allt känns som tomt. så fruktansvärt tomt.
kan inte beskriva känslan, den som infinner sig sakta men säkert i kroppen.
känslan av att ju längre tiden går, detso längre bort från varandra hamnar vi.
och just nu verkar detta tomrum mellan oss vidga sig i 110 km/h..
kan inte beskriva känslan, den som infinner sig sakta men säkert i kroppen.
känslan av att ju längre tiden går, detso längre bort från varandra hamnar vi.
och just nu verkar detta tomrum mellan oss vidga sig i 110 km/h..
Kommentarer
Trackback
