Olivia

tänkte citera en mycket fantstisk kvinna i detta inlägg, Melissa Horn.
hon beskriver mina känslor mycket bättre än vad jag gör förtillfället:

"jag grät, och vi kysstes, fast jag borde ha bett dig att gå.
och jag ska aldrig mer säga sanningen till någon som saknar förmåga att förstå"

Alla säger åt mig att "oj vad stark du var som raderade alla sms första dagen"
och "shit vad starkt att du knappt har kvar några bilder eller något".
Sanningen är den att jag raderade inte alla sms. Jag sparade ett.
Ett från den 17 december 2008. Jag kunde bara inte trycka ner raderakanppen på min telefon.
Det stod: "Jag lovar att jag aldrig kommer lämna dig!"
Hur kunde jag vara så jävla naiv?

"Nu vill du vara vän med mig, men det vill (kan) inte jag"