du är ett glashus, och jag är en sten. men det är du som försöker se igenom mig.
hur fan ska man vänja sig av med något som funnits där varje dag i 1,5 år?
varje dag har vi hörts, men inte mer.
tomrummet är nog det allra värsta. den delen av mitt liv som jag ägnade helt åt dig.
nu står det där helt tomt och ödsligt och ekar. och jag har ingen aning om vad jag nu ska inreda det med.
något måste det ju bli, och visst jag kommer ha mycket mer tid för mina kompisar, och skolan och allt annat det där som man också ska hinna med, men egentligen var det ju inte så jag ville ha det. jag ville ju faktiskt ha dig.
men jag vänjer mig väl, har ju bara fortfarande gått en dryg vecka sen du sa orden som fick mitt hjärta att krossas som sten mot glashus. det kommer ta sin tid att få ihop det igen, och samtidigt hitta något eller någon att fylla tomrummet med.
varje dag har vi hörts, men inte mer.
tomrummet är nog det allra värsta. den delen av mitt liv som jag ägnade helt åt dig.
nu står det där helt tomt och ödsligt och ekar. och jag har ingen aning om vad jag nu ska inreda det med.
något måste det ju bli, och visst jag kommer ha mycket mer tid för mina kompisar, och skolan och allt annat det där som man också ska hinna med, men egentligen var det ju inte så jag ville ha det. jag ville ju faktiskt ha dig.
men jag vänjer mig väl, har ju bara fortfarande gått en dryg vecka sen du sa orden som fick mitt hjärta att krossas som sten mot glashus. det kommer ta sin tid att få ihop det igen, och samtidigt hitta något eller någon att fylla tomrummet med.
Kommentarer
Postat av: Din barndomskompis Jessica
Hej! Jag vill bara säga att jag förstår precis hur du känner Olivia. Hade ett förhållande på två år och det var en tuff period i mitt liv. Nu har jag precis blivit ensam igen efter ett tre månaders förhållande. Och det gör minst lika ont. Man känner sig lämnad, utblottad, tom, vilsen, ser ingen direkt framtid om inte personen finns till. Men läs min blogg, speciellt inlägget från 27/7. Där kan du kanske få lite hopp för när jag läste dem orden på min kompis blogg, som är skrivna längst ner i mitt inlägg, fick jag upp ögonen och kände ändå att en ljus framtid nalkades.
Hoppas du mår bra och det kommer bli bättre!
MVH Jessica, dina morföräldrars granne
Trackback
