Olivia

Ramlar fram längs jönköpings gator. Berusningen, de höga klackarna och allt liv runt omkring gör att dimman blir allt tätare och gången allt mer vinglig. Tar fram min mobil och stirrar på displayen som lyser mig i ögonen, lyser av frånvaro. Den frånvaro som infunnits sig i min rosa telefon i flera veckors tid nu. Borde jag inte vant mig vid att aldrig höra från dig längre?
Låter för en sekund berusingnen ta övertaget och trycker in ditt nummer som jag så ofta gör, men den här gången trycker jag även på "ring!". Jag antar att jag har turen på min sida när jag inser att jag faktiskt inte har några pengar på min mobil och därmed inte kan ringa. Måste ta mitt förnuft till fånga.

Det finns så mycket som är osagt.
Så mycket kvar att säga.
Saker som egentligen ska sägas när man är nykter och resonabel.
Men det sorgliga med hela grejen är att jag har INGEN poäng med att ringa det där samtalet. Jag har inget kvar att vinna. Alla korten ligger på bordet och du förstår nog egentligen vad jag tänker om dig just nu (hur kunde du?!) Så jag kommer aldrig att ringa, jag kommer aldrig be dig förklara, och försöka reda ut för att sedan kunna förlåta, för jag har INGET att vinna på att göra det.